lördag 22 augusti 2015

Det kommer aldrig vara över för mig

Tänkte det var länge sen jag bloggade så behöver ventilera lite. För ganska exakt 5 år sen denna tid gjorde vi omfattande undersökningar på min livmoderhals. Jag var så otroligt rädd. I flera veckor fick jag vänta på besked. Det första definitiva beskedet tog jag emot själv. Doktorn i Linköping undersökte mina lungor inför en nedsövning. Hon prata lite en mkt vänlig doktor jag tänkte inte ens på varför dom var två stycken. Ann-Sofie vet du varför du är
Här nej sa jag jo du har en 6cm tumör. Ja sa vadå cancer ja sa hon.  Jag bröt ihop totalt jag hyperventilerade åh grät (skrek). Hon ringde till specialdoktorn som skulle ha hand om mej så han kom tillbaka till sjukhuset. Han satt nog med mej 1,5 timme. HEmma hade Jag 5 barn åh en bebis på 3 månader som behövde sin mamma extra mycket: och en man som ställde upp så nå otroligt. Ett hem jag hade väntat på att då bo i sen jag var 16 år.

Dagen efter sövdes jag ner. Sen kom mamma robin åh pappa och Olivis. Då sa doktorn att det inte var. Värre en han trodde. Åh att jag skulle strålbehandlas åh få cellgifter i 6 veckor skulle vi befinna oss i Linköping. Hela alltet slog ner som en bomb. Vi skulle till att ha rättegång för en händelse som jag vart utsatt för i 5 år en dag jag hade längtat på så det skulle få ett slut men nej.

Vi åkte hem solen sken och det var en typiskt fin sensommar eftermiddag. Vi såg nog ut som en vanlig familj när vi stannade för att äta i kungsör det var bara att i bilen låg en tystnad och en rädsla. Och en jävla massa broschyrer om cancer. Och i den unga mamman satt en 6cm tumör som skulle bort. .:::

I 6 veckor bröts min kropp ner. Magen är förstörd urinblåsan är förstörd mitt skelett i ryggen är sönderstrålat min själ har fått sig en massa törnar jag är inte odödlig som Jag trodde.

Jag har förlorat 3 fina vänner som inte hade samma tur som mej!!!

Jag har läst om Linda på Expressen som inte heller hade samma tur som mej. Jag är så tacksam att Jag lever och får dela Mitt liv med så mkt fina människor. Just nu börjar det en jobbig tid i mitt liv det har det gjort varje år sen den dagen 30 augusti 2010 när jag fick det där beskedet. Nu är den lilla 3 månaders bebisen en ljuvlig tjej på 5 år och 3 månader dom andra så fina ungar men det var Olivis som rädda sin mammas liv för utan henne hade jag aldrig sökt hjälp då hade Jah trott det var min mens. Nu ska jag njuta av att se hösten komma och minnena från min resa snart bleknar ut och försvinner sakta sakta igen. För 5 år sen såg Jag redan mitt liv ta slut varenda dag är viktig för mej.

Jag har inte samma kropp som för 5 år sen den är sönderstrålad lite här och var. Men den där gamla Sofie ser jag mer och mer av. Åh alla cancer nojor blir bara mindre och mindre.
Nu lever vi livet som det var den sist dagen

Fuck cancer 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fredag

Livet Fredag idag och vintern har åter sitt tag om svanå. Jag hatar vintern så mycket att jag tog semester i 4 veckor så nu har jag 2 vecko...