Vi har nog tyvärr tagit varandra för givet under många år . Det har vart så ofantligt mycket som hänt under dessa år cancern kom åh bi besegra den tillsammans Robin var me mej i Linköping och slogs mot cancern han med han hjälpte sköterskorna att koppla dropp han skoja med mej och han grät med mej han vart världens finaste pappa åh han är det . Jag minns hela den perioden som en jävligt tuff men otroligt fin tid . Jag har kanske inte visat min uppskattning men det är liksom aldrig försent att ändra sig . Jag hoppas han vet nu att Jag är så jävla tacksam för att han funnits där i alla år jag minns hur han luktade när vi var på förlossningen åh hur trygg han gör mej minns när jag ramla av hästen och han kom till akuten han behöver bara pussa min panna så blir jag helt lugn. Så fort han inte kan följa med på cancer kontroller känns det som jag inte kan gå dit för han har alltid vart med mej dit .
Han är inte ens pappa till tjejerna men han älskar dom och han har tagit sig dom till sitt hjärta på ett sånt fint sätt .
Är så jävla tacksam att det ordnat till sig det är så jobbigt att tära så på förhållandet som vi gjort men nu kan det bara bli bättre jag älskar dej så det gör ont min fina Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar